Alltid dessa brutna löften

Stora flickan frågar far imorse om de kan ta hand om kattungen vi känner ansvar inför. Far säger ja och flickan ringer mig jublande glad. Hon säger att hon känner sin far...har han sagt ja så kommer det bli så.

Eftermiddagen kommer med samtal ifrån flickan. Far har nu ångrat sig och säger nej. Flickan har varit så glad och lycklig för att hon skulle ge den stackars kattungen ett tillfälligt hem, hela dagen har hon väntat på att far ska komma hem så att de kan hämta ungen. Nu är far jättearg i bilen som hon ringer ifrån han svär och går på. Han hade varit på dåligt humör redan när han kom hem ifrån jobbet. Flickan lägger på luren, olycklig.

Telefonsamtal igen. Flickan undrar om jag kan hämta upp henne på ICA maxis parkering. Far har återigen brutit ett löfte. Han förstår inte att min 16-åring varit lycklig hela dagen pga av hans ja.

Jag och sambon åker för att hämta upp henne. Strax utanför parkeringen kör hans bil ut där vi ska köra in. Våra ögon möts, han tittar snabbt till på sambon sen viker han rädd, ja RÄDD, undan med blicken. Var är allt det hat flickorna säger till mig att han bär på? Var är nu den där misshandeln han skulle ge mig nästa gång han såg mig? Hans undvikande blick idag sa mer än 1000 ord! Han VET vad han gjort mot mig och barnen! Och han vågar inte möta mig! Han kan vara kung hemma hos sig själv med flickorna men ute i samhället vet han att han bara är en kackerlacka! Det kommer en dag när också flickorna kommer förstå. Och då kommer det vara han som står ensam!

Vi hämtade upp flickan och kattungen. Min underbara 16-åring har så många varma och nära vänner. Hon skulle vara hos en pojke i Enköping över helgen och han ville att hon skulle ta med sig den lilla ungen. Ikväll har jag fått flera mess ifrån henne. Kattungen leker och mår bra. Och killen kommer behålla den :)! Också min stora lilla tjej är glad igen, för att hon gett kattungen ett hem.