Exempel 1

Sonen har, tills i höstas, under 1½ års tid bott varannan vecka hos sin far och varannan hos mig. Han har ihärdigt åkt över till sin far varannan fredag. Det är bråk, dålig stämning, skitsnack om mor, döttrar som gaddar ihop sig mot son, en flat far som jobbar över nästan varje dag samt jobbar svart varje helg, ensamma eftermiddagar/kvällar där ingen middag serveras etc etc. Efter stort bråk med ena systern och där ingen vuxen fanns i närheten spårar allt ur och sonen åker hem till mor. Därefter vill han bara hälsa på hos far lite då och då.

Detta innebär att far helt plötsligt måste betala underhåll till mor. Den kvinna som han vill straffa med all sattyg han kan komma på. En dag ringer han son och vill att han ska komma och hälsa på oftare. Far saknar sonen! Sonen blir överlycklig eftersom far aldrig hört av sig tidigare och för att sonen innerst inne saknar far och behöver hans uppmärksamhet. Sonen åker över och stannar en vecka, senare i månaden är han över 1 dag. Några veckor senare får jag ett brev ifrån f-kassan. Jag har fått för mycket underhållsbidrag för pojken, hans far har ringt och bett dem betala tillbaka till honom! Ja, det var den kärleken till sonen det. Allt handlar om pengar!

Efter att far misshandlat stora flickan i höstas bor hon hos mig i 3 veckor. Jag tar hand om denna trasiga unge som kommer. Full i eksem och ingen medicin mot detta. Jag smörjer in henne med egen kortison varje kväll. Ser till att hon duschar och borstar tänderna. Får i henne mat och får iväg henne till skolan. Tar långpromenader på helgerna. Hon återvänder till far när jag ställer krav på skolgång och att vi har rutiner och regler att leva efter. Så fort hon ringer pappa kommer han och hämtar och hon är återigen borta!

2 veckor senare ringer hon och skäller och är jätte arg. Hon får inga pengar av pappa eftersom jag sagt till f-kassan att betala tillbaks underhåll till mig för den tid flickan bodde hos mig. Till saken hör att tanken faktiskt fanns hos mig att göra så och att jag faktiskt är i min fulla rätt. Men eftersom min och flickans relation är så skör och att jag vet att far berättar allt för barnen så tordes jag inte. Jag gjorde alltså inte det som far anklagar mig för. Men vad hjälper det att jag säger att far bara ljuger, de tror på honom iaf. Och när jag försöker försvara mig så säger flickorna att jag bara snackar skit om pappa och att jag bara tycker att allt är pappas fel. Hur möter man sånt?